Hoppa till innehållet
Wikipedia

Åklagarens vittne (TV-film)

Från Wikipedia
För andra betydelser, se Åklagarens vittne (olika betydelser).
Åklagarens vittne
(Witness for the Prosecution)
Genrerättegångsfilm
dokumentärfilm
RegissörAlan Gibson
ManusförfattareLawrence B. Marcus
Baserad påÅklagarens vittne av Agatha Christie och Åklagarens vittne
SkådespelareRalph Richardson
Deborah Kerr
Diana Rigg
Beau Bridges
Donald Pleasence
Wendy Hiller
David Langton
Richard Vernon
Peter Sallis
Michael Gough
Frank Mills
Primi Townsend
FotografArthur Ibbetson
KlipparePeter Boyle
Teknisk information
DistributionCBS
Premiär
Speltid97 minuter
LandUSA
Språkengelska
Mer information
IMDb

Redigera Wikidata

Åklagarens vittne (engelska: Witness for the Prosecution) är en amerikansk dramafilm från 1982 baserad på Agatha Christies novell från 1925 och pjäs från 1953, och även en nyinspelning av Billy Wilders film Åklagarens vittne (1957).[1] [2]

5 Paper Buildings, Inner Temple, London fungerade även som Sir Wilfreds kontor[3]

Efter framgången med filmen Åklagarens vittne 1957 och den ännu större framgången med pjäsen Åklagarens vittne från 1953, var det oundvikligt att ytterligare bearbetningar skulle dyka upp, denna gång som TV-film. Författaren John Gay använde sig av både originalpjäsen och Billy Wilders manus till filmen, vilket innebar att TV-filmen innehåll i stort sett samtliga falska ledtrådar och överraskande vändningar från de båda verken.[4] John Gay skrev också TV-pjäser för Lux Video Theatre, en TV-antologiserie. Lux Video Theatre producerade också en adaption av Åklagarens vittne 1953 (fyra år före Wilders version).[5]

I rollistan återfinns många veteraner och välkända skådespelare som Ralph Richardson, Deborah Kerr, Diana Rigg, Donald Pleasence, Wendy Hiller, Peter Sallis och Beau Bridges.[4] Till skillnad från den ursprungliga Billy Wilder-filmen är TV-versionen mer trogen Christies ursprungliga novell, inklusive scenen där Sir Wilfred möter den ärrade cockneykvinnan i en lägenhet i ett sjaskigt område i London (istället för på järnvägsstationen som i Wilders version). I stället för att inledas med att Sir Wilfrid (omdöpt till "Sir Wilfred") återvänder hem, har denna version en inledande prolog där Janet Mackenzie återvänder till sin arbetsgivares hus, där hon ser mrs French skratta och dricka med någon, går upp på övervåningen, hör ljud från nedervåningen och upptäcker i chock mrs Frenchs kropp

Detta var Ralph Richardsons sista framträdande i TV-filmer, medan det också var Kerrs amerikanska TV-debut.[6] Alan Gibson, filmens regissör, regisserade även The Satanic Rites of Dracula , där Richard Vernon, som spelar rollen som Brogan-Moore i Åklagarens vittne, hade en mindre roll.[7]

Diana Rigg spelade samma år Arlena Marshall i Agatha Christie-filmen Mord på ljusa dagen . Wendy Hiller hade spelat storfurstinnan Dragomiff i Mordet på Orientexpressen 1974. Donald Pleasence förekom både i Så var det ingen kvar och i ett avsnitt av BBC:s TV-serie Agatha Christies Miss Marple , båda från 1989.[8]

Advokaten Sir Wilfrid Robarts, som återhämtar sig från en hjärtattack, går med på att försvara Leonard Vole trots invändningar från Robarts privata sjuksköterska miss Plimsoll, eftersom Sir Wilfrids läkare har varnat honom för att ta sig an några brottmål. Vole anklagas för att ha mördat Emily French, en förmögen, barnlös änka som hade blivit förälskad i honom och hade angett honom som den huvudsakliga förmånstagaren i sitt testamente. Starka indicier pekar på att Vole är mördaren, men Sir Wilfrid tror att Vole är oskyldig.

När Sir Wilfrid talar med Voles tyska hustru Christine finner han henne ganska kall och behärskad, men hon ger ett alibi, även om det inte är helt övertygande. Han blir mycket förvånad när hon under rättegången kallas som vittne av åklagaren. En hustru kan inte tvingas att vittna mot sin man, men Christine var fortfarande gift med Otto Helm, en tysk man som nu bodde i Östtyskland i den ryska zonen, när hon gifte sig med Vole (som var i Royal Air Force och en del av ockupationsstyrkorna i Tyskland och hade gift sig med henne för att hjälpa henne att fly från Tyskland). Hon vittnar om att Vole privat erkände för henne att han hade dödat mrs French och hennes samvete tvingade henne att äntligen säga sanningen. Under rättegången i Old Bailey kontaktas Sir Wilfrid av en mystisk kvinna som mot betalning förser honom med brev skrivna av Christine till en mystisk älskare vid namn Max. Handstilen är äkta och kvinnan har en legitim anledning till att lämna ut breven: hennes ansikte har blivit ärrat och sönderskuret, förmodligen av Max. Breven innehåller en redogörelse för Max och Christines plan att döda Leonard, vilket övertygar juryn om att Christine medvetet hade begått mened. Leonard frikänns till publikens stora förtjusning.

Sir Wilfrid är dock bekymrad över domen. Det visar sig att han har rätt när Christine, som förts in i rättssalen för att sätta sig i säkerhet efter att ha blivit överfallen av folkmassan för sitt uppförande, berättar för honom att han hade hjälp med att vinna målet. Sir Wilfrid hade sagt till Christine före rättegången att juryn inte skulle tro på något alibi från en kärleksfull hustru, så hon spelade en hatisk, dubbelspelande hustru och vittnade mot sin make och förfalskade sedan breven till den icke-existerande Max och antog en förklädnad för att spela den mystiska kvinnan som bidrog med breven. Hon misskrediterade sitt eget vittnesmål vilket ledde till frikännandet. Hon erkänner att hon räddade Leonard, trots att hon visste att han var skyldig, eftersom hon älskar honom. Hon accepterar att hon kan komma att dömas för mened.

Leonard, som har hört Christines erkännande, bekräftar glatt att han verkligen dödade mrs French. Sir Wilfrid är rasande men hjälplös när det gäller att stoppa Leonard på grund av dubbelbestraffningslagar (som sedan dess upphävts i Storbritannien) som skulle förhindra en ny rättegång. Christine blir chockad när hon upptäcker att Leonard har haft en affär med en yngre kvinna som han planerar att överge Christine för, och känner att han och Christine nu är det även för att de har räddat varandras liv. Christine tar ilsket en kniv och dödar Leonard. Efter att hon arresterats av polisen förklarar Sir Wilfrid, påhejad av miss Plimsoll, att han kommer att ta sig an Christines försvar.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.
  1. ^ John J O'Connor (3 december 1982). "Lively Witness for the Prosecution". The New York Times. https://www.nytimes.com/1982/12/03/arts/lively-witness-for-the-prosecution.html . Läst 9 juni 2024. 
  2. ^ Tom Shales (4 december 1982). "CBS' Ravaged Witness". The Washington Post. https://www.washingtonpost.com/archive/lifestyle/1982/12/04/cbs-ravaged-witness/b042694b-dae4-424c-8693-68fa0ec039c8/ . Läst 9 juni 2024. 
  3. ^ IMDb.com
  4. ^ [a b] "Witness for the Prosecution (1982)". Arkiverad från originalet den 9 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160309133335/http://www.bfi.org.uk/films-tv-people/4ce2b78bc0f07 . 
  5. ^ "CTVA US Anthology - "Lux Video Theatre" (CBS) Season 4 (1953-54)" . http://ctva.biz/US/Anthology/LuxVideoTheatre_04_(1953-54).htm . Läst 10 juli 2022. 
  6. ^ Arthur Unger (3 december 1982). "Deborah Kerr talks about her role in an Agatha Christie whodunit". The Christian Science Monitor. https://www.csmonitor.com/1982/1203/120300.html . Läst 6 januari 2019. 
  7. ^ "The Satanic Rites of Dracula (1973)". Arkiverad från originalet den 3 oktober 2017. https://web.archive.org/web/20171003053129/http://www.bfi.org.uk/films-tv-people/4ce2b6b511342 . 
  8. ^ Bunson, Matthew (2000). The Complete Christie. New York: Pocket Books. sid. 428. ISBN 0-7434-0785-7  

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext ]
v  r
Agatha Christie
Agatha Christies fiktiva universum
Figurer
Romaner
En dos stryknin  · Den hemlighetsfulle motståndaren  · Vem var den skyldige?  · Mannen i brunt  · Hemligheten på Chimneys  · Dolken från Tunis  · De fyra stora  · Mysteriet på Blå tåget  · De sju urens mysterium  · Mordet i prästgården  · Mördande seans  · Badortsmysteriet  · Tretton vid bordet  · Mordet på Orientexpressen  · Varför bad de inte Evans?  · Tragedi i tre akter  · Den flygande döden  · ABC-morden  · Mord i Mesopotamien  · Korten på bordet  · Det stumma vittnet  · Döden på Nilen  · Döden till mötes  · Hercule Poirots jul  · Mord är lätt  · Tio små negerpojkar / Och så var de bara en  · Samvetskval  · Skospännet  · Mord på ljusa dagen  · N eller M?  · Liket i biblioteket  · Fem små grisar  · Mord per korrespondens  · Klockan K  · Slutet blir döden  · Cyankalium och champagne  · Gropen  · Högt vatten  · Konstiga huset  · Ett mord annonseras  · En flicka kom till Bagdad  · Mrs McGinty är död  · Trick med speglar  · Begravningar är farliga  · En ficka full med råg  · Destination okänd  · Mord klockan fem  · Död mans fåfänga  · 4.50 från Paddington  · Prövad oskuld  · Katt bland duvor  · Den gula hästen  · Spegeln sprack från kant till kant  · Klockorna  · Ett karibiskt mysterium  · Bertrams hotell  · Tredje flickan  · Oändlig natt  · Ett sting i tummen  · Mord på Allhelgonadagen  · Passagerare till Frankfurt  · Nemesis  · Långa skuggor  · Ödets port  · Ridå – Hercule Poirots sista fall  · Miss Marples sista fall
Som Mary Westmacott
Novellsamlingar
Pjäser
Radio- och TV-pjäser
Getingboet  · Gul iris  · Tre blinda möss  · Butter in a Lordly Dish  · Personal Call  · Hercule Poirot (amerikansk radioserie 1945-47) · Hercule Poirot (brittisk radioserie 1985-2007) · Partners in Crime (radioserie 1953) · Miss Marple (radioserie 1993-2015)
Övrig litteratur
Filmatiseringar
The Passing of Mr. Quin (1928) · Die Abenteurer G.m.b.H. (1929) · Alibi (1931) · Black Coffee (1931) · Tretton vid bordet (1934) · Love From a Stranger (1937) · ...och sen var ingen kvar (1945) · Love From a Stranger (1947) · Åklagarens vittne (1957) · Förvånansvärt lik! (1960) · 4.50 från Paddington (1961) · Mord, sa hon (1963) · Det är fult att mörda (1964) · Snusdosan (1964) · Den mystiska blondinen (1965) · Ten Little Indians (1965) · Oändlig natt (1972) · Mordet på Orientexpressen (1974)  · Tio små negerpojkar (1974) · Döden på Nilen (1978) · Spegeln sprack från kant till kant (1980) · Varför bad de inte Evans? (1980) · De sju urens mysterium (1981) · Mord är lätt (1982) · Åklagarens vittne (1982) · Mord på ljusa dagen (1982) · Ett karibiskt mysterium (1983) · Den hemlighetsfulle motståndaren (1983) · Agatha Christie's Partners in Crime (1983-1984) · Dödligt alibi (1984) · Miss Marple (1984-1992) · Liket i biblioteket (1984) · Trick med speglar (1985) · 13 vid bordet (1985) · Död mans fåfänga (1986) · Tragedi i tre akter (1986) · Desiat negritiat (1987) · Döden till mötes (1988) · Så var det ingen kvar (1989) · Agatha Christie's Poirot (1989-2013) · Oskyldiga lögner (1995) · Den gula hästen (1996) · Poirot – tretton vid bordet (2000) · Mordet på Orientexpressen (2001) · Mon petit doigt m'a dit... (2004) · Agatha Christie's Great Detectives Poirot and Marple (2004-2005) · Agatha Christies Marple (2004-2013) · Korten på bordet (2005) · L'Heure zéro (2007) · Le crime est notre affaire (2008) · Les Petits Meurtres d'Agatha Christie (2009-2024) · Associés contre le crime (2012) · Ten Little Roosters (2014) · Och så var de bara en (2015) · Partners in Crime (2015) · Åklagarens vittne (2016) · Mordet på Orientexpressen (2017) · Konstiga huset (2017) · ABC-morden (2018) · Prövad oskuld (2018) · Den gula hästen (2020) · Döden på Nilen (2022) · Mord är lätt (2023) · Mord i Venedig (2023)
Datorspel
Skildringar
Agatha Christie Memorial (staty) · Mysteriet Agatha (film 1979) · Agathas gåta (film 2018) · Agatha and the Truth of Murder (film 2018) · Agatha and the Curse of Ishtar (film 2019) · Agatha and the Midnight Murders (film 2020) · See How They Run (film 2022) ·
Relaterat
St. Mary Mead  · Old Swan Hotel  · Greenway Estate (hem) · Abney Hall (hem) · Rosalind Hicks (dotter) · Archie Christie (förste make) · Max Mallowan (andre make) · Orient Express (spel)  · Den oväntade gästen (roman) · Spindelnätet (roman) · Mörk brygd (roman) · Hercule Poirot i litteraturen
Kategori Kategori

AltStyle によって変換されたページ (->オリジナル) /